Evenemang

Sidor

Föreningens BankGiro

Vårt BankGiro nr är:
581-3985
Medlemsavgiften kan erläggas direkt till BankGiro eller till något av byombuden.
Avgift:
- Enskild medlem 60 kr/pers
- Familje medlem 120 kr/familj

1600 eKr – nu

Nu var det sågverkens tid.Industrialiseringen tog sin början. Domnarvets sågverk fick nya sågramar och sågade virke för export som aldrig förr. Sågverk startade på Tyllsnäs, i Nyckelby och Tronsjö i Ornäs, Korsnäs och Tisken, sågverksdistriktet runt Runn, Ösjön och Dalälven var en tid Sveriges största sågverksdistrikt. Nu var det flera än en som ägde virket som flottades i Dalälven och kravet på att kunna skilja ut den rättmätige ägaren till varje stock måste skiljas ut genom sinnrika skiljen vid Täkten, norr om forsarna och vid Torsång – ett tag även vid Nyckelby – där skildes timret på de olika ägarna och transporterades i så kallade ”suppor” eller buntar till respektive ägares sågverk.

Men, som i ett slag, kom nedgången för det stora sågverket i Domnarvet. Det var när man kunde flotta längs hela älven ut till havet. Då flyttades sågverken i rask takt till Gävlebukten, där man kunde lasta det sågade virket direkt på båtar för export ut i vida världen. Men före flytten ut till kusten kring 1860- talet moderniserades Domnarvets sågverk och det sågade virket exporterades till flera länder i Europa.

På 1860- talet fanns det en järnväg från Gävle till Falun, men inte till Borlänge, så virket från Domnarvets såg transporterades på pråmar dragna av ångaren Domnarfvet till Falun och den ångaren (Sveriges äldsta skepp) seglar än i våra vatten. Senare kom ännu en ångare till Bergslagets flotta – ångaren Bergslaget.

Stora Kopparberg som ägde Domnarvets sågverk kunde nu med sina exportinkomster bygga Domnarvets järnverk och Domnarvets pappersbruk, som senare blev Kvarnsvedens pappersbruk.

På Söderby gård, på höjden ovanför Skomsarby härskade flottningsinspektör Ekström. Han var chef över flottningen i de här delarna av Dalälven. Ekström var en företagsam man och med sitt affärssinne byggde han Ornäs sågverk som också innehöll kolningsugnar och destillationsanläggning för bl.a. träsprit samt anläggning för tjärbränning (tjära var en stor exportartikel). På den här tiden var det vanligt med dessa anläggningar vid sågverken.

Den lilla kanalen mellan Lillälven och Kaplatjärn (Kaplanens tjärn – kaplanen som bodde intill kyrkan – hade en egen tjärn, likaväl som prästen, som hade Prästtjärn nedanför Prästgården.)

Kanalen gjorde det möjligt att man kunde transportera in omärkta stockar dit för att senare auktionera ut dem till högstbjudande, vilket ofta var flottningsinspektör Ekström.

Timmerflottningen, skiljningen och transporterna till sågverken krävde en stor arbetsinsats och transportapparat. För Korsnäsbolaget blev trängseln i Lillälven dem övermäktig så man beslöt att bygga en kanal mellan Ösjön och Dalälven med en bro över kanalens utlopp i Dalälven. Själva fåran markerades med trästolpar som försetts med uthuggna gängor så att man kunde skruva ner dem i kanalens kanter. På stolparnas topp paraderade de vita måsarna när ångbåtarna drog sina suppor från skiljet i älven och vidare till Korsnäs och senare enbart till Ornäs. Korsnäsbolaget ägde Burgrevgården, som för övrigt var pant för de lån man tog vid byggandet av kanalen och bron. Transporterna skedde med roddbåtar, segelskutor och efterhand med ångbåtar.

Den första ångbåten som sattes i våra vatten, var skovel- eller hjulångaren s/s Fahlun, som den 4 juni 1857 sjösattes i Falun. Hon var avsedd för passagerartrafik. Det bildades flera rederier och många var de bryggor som uppstod längs stränderna. Att färdas med båt blev ett stort folknöje och ett bekvämt sätt att färdas på. Frakterna från Domnarvets sågverk med pråm har vi redan talat om, men flera rederier fraktade kalk, gödsel och malm från smågruvorna på Tyllahagen och Skomsarby och de stora gruvorna på Fornäs Udd (Skinnarängsgruvorna). Trafiken på vattnen var livlig.

Ett stort nöje ända in mot 1900-talets mitt var att på lövade pråmar ställa ut bänkar från frikyrkor och ordenshus och föra människorna till olika festligheter och öar. En sockerdricka kostade 25 öre och för att den skulle räcka länge, stack man hål på kapsylen med en spik (Ett barnaminne från en pråmutflykt till Tyskön).
Det berättas om stora festligheter i Falun, då man med pråm fraktade dit 1000-tals personer från Tuna och Torsång. Lite speciellt är de spetsgattade roddbåtar som försågs med två eller tre årpar. De båtarna användes vid färd till kyrkan, vid flottningen och för allehanda transporter.

På gårdarna tillverkades varor till lördagens marknad på Holmtorget i Falun. Torsångsborna hade ett eget öknamn, vilket också andra socknars invånare hade, torsångsborna kallades ”Mosstappar”, därför att de samlade mossa och fraktade den i sina båtar till Falun för försäljning.

Vägarna blev bättre och i Torsång var det många vattendrag att passera, när man färdades från norr till söder och från väst till öst. Till en början skedde överskeppningen med roddbåt – senare med färjor. I Torsång fanns det en tid tre färjor. Den senaste, byggd 1852, finns kvar i hembygdsföreningens ägo i det lilla huset på Lillälvens strand, mitt för Hembygdsgården.

1860 byggdes två stycken s.k. flottbroar. En över Dalälven söder om kyrkan och en över Lillälven, öster om kyrkan. Broarna byggdes i trä och pontoner höll dem flytande. De var öppningsbara för båtar med en utsvängningsbar flytande del. På bron över Dalälven höjdes ett parti över vattnet så att det flottade timret kunde passera ostört. Det fanns även en bro över Lillälven, den s.k. spången, som låg ca 150 m söder om inloppet vid Glöttret och var av det enklaste slaget.

Från Milsbo till Torsång gick en gång en kyrkväg och den passerade Verkbäcken på en pålad bro. Sunnanö- och nordanöbornas kyrkväg gick från södra ändan av ön till den västra sidan av Prästtjärn och i en allé (först av lindar senare av björk) förbi Prästgården ner till Prästbron vid Skomsarbymyran utlopp i Prästtjärn och över Drottningbron till kyrkan, skolan och posten. Allt ändrades när kanalen byggdes.

Kyrkan i Torsång är den äldsta i Dalarna och har sin alldeles speciella historia och har bevarat mycket av det äldsta i sin utformning. Kyrkan styrde livet i storsocknen i många hundra år. Den var först utan bänkar och med dopfunten mitt på golvet och ett tag där bänkarna hade markerade platser för stormännen. Nåde den präst som startade gudstjänsten innan bergsmannen Nils Månson med sitt följe tagit plats!

Ett tag skulle alla kyrkor vara vita och trista, men gudskelov så blev den pråliga predikstolen, skänkt av Landshövding Cruse, bevarad och återuppsatt.

Skolorna i Torsång har vuxit fram från små skolor ute i byarna med lärare som flyttade mellan skolorna. Även skolorna flyttades.

I tidningen från 1904 kan man läsa att man flyttade Dalviks skola till Norsbo, skolan i kyrkbyn byggdes i sin första del 1848 efter ritningarna från den store snickaren och häradsdomaren John Görsson från Viken. Han satt också som den förste ordföranden i den första skolstyrelsen i Torsång. Där fanns också en Hedenblad från Hinsnoret, som blev far till en stor musiker – Ivar Hedenblad – som i Uppsala blev körledare för Orfei Drängar och Allmänna sången, organist i Uppsala Domkyrka och som skrev flera egna verk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.